Foto: Kalle Larsson

För tre år sedan beslutade Vänsterpartiet att man skulle inleda ett arbete med att ta fram ett ekologiskt-ekonomiskt program, det vill säga konkreta förslag på en ekonomisk politik som också ska vara hållbar. Nu i september presenterade partiets så kallade Eko-ekogrupp sin slutrapport och Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ledare, kallar arbetet det mest ambitiösa enskilda försöket som partiet gjort för att utveckla den gröna politiken.

– I rapporten finns till exempel en väldig problematisering och kritik av det traditionella tillväxtbegreppet. Ska vi lösa klimatfrågan behövs helt andra mätvärden av vad som är utveckling, säger Jonas Sjöstedt till Effekt.

Rapporten, Politik för en rödgrön omställning (pdf), är på 84 sidor och innehåller både visioner och konkreta förslag. Planen är att de frågor som lyfts fram nu ska diskuteras i hela partiet för att slutligen leda till beslut på Vänsterpartiets kongress nästa år.

Enligt Jonas Sjöstedt är det viktigt att som parti öppet erkänna att man behöver tänka om i vissa frågor. Han menar att arbetarrörelsen haft svårigheter att helt ta till sig konsekvenserna av det gröna tänkandet och inse att naturen ställer upp absoluta gränser.

Han anser samtidigt att också den gröna rörelsen har mycket att lära, exempelvis om hur kapitalets makt fungerar, om varför rättvisa och jämlikhet är så viktigt för att klara omställningen och om vikten av att genomföra politiska reformer som leder till mer offentlig konsumtion i form av satsningar på sjukvård, barn- och äldreomsorg i stället för privat konsumtion.

– Det är vårt ansvar som politiskt parti att ha visionen om ett samhälle som faktiskt klarar klimatutmaningen. Det skapar dessutom en spännande idéutveckling, inte minst om hur Sverige ska kunna vara både välfärdsstat, grön föregångare och industrination.

Hur kommer det sig att du bestämde dig för att åka dit?

– Jag var ändå i Ukraina för att bistå fyra partier i att utveckla sin klimat- och energipolitik. Vill man bilda sig en egen uppfattning är nu rätt tid. Den permanenta sarkofagen som ska täcka reaktorn är byggd men inte på plats, och byn Pripyat är mindre radioaktiv än förut men husen har ännu inte börjat falla ihop helt.

Vad är ditt starkaste minne från resan?

– Barnhemmet som övergivits, med dockor och pekböcker kvar på golvet, och ungar som aldrig kommer att återvända. Eller hunden i spökstaden vars päls var så radioaktiv att jag absolut inte fick klappa den. Eller gamla tanten som flyttat tillbaks till sitt gamla hus, utan el, vatten eller en enda annan människa i byn. Det är så mycket!

Minns du något själv från april 1986 när olyckan inträffade?

– Jag skäms när jag minns tillbaks, egoistisk tonåring som jag var tänkte jag på mig själv, om jag skulle bli sjuk och dö, men också på anti-Barsebäckdemonstrationerna morsan och jag gick på när jag var liten.

Vad har du för syn på kärnkraft i dag?

– Gammal kärnkraft är för dålig, ny är för dyr. Så enkelt är det faktiskt numera.

I dag meddelade Shell att bolaget avslutar sina oljeborrningar i Alaska på obestämd tid.

En stor seger för Arktis, menar Greenpeace, som i ett pressmeddelande påpekar att Shell är det enda bolaget – utöver Gazproms permanenta oljeborrning i Prizlomniya – som borrar efter olja i Arktis i år.

Med anledning av Shells uttåg ur området har Effekt fått möjlighet att publicera några av fotografen Christian Åslunds bilder från Greenpeace senaste Arktisexpedition, tagna utanför Grönland.

Nya Zeelands regering har beslutat att skydda ett havsområde i Kermadec-regionen i Stilla havet, cirka 1 000 kilometer nordost om landet, det här rapporterar bland annat The Guardian.

The Kermadec ocean sanctuary, som det marina reservatet kallas, är 620 000 kvadratkilometer stort. Här kommer allt fiske förbjudas. Det blir inte heller tillåtet att utvinna någon olja, gas eller mineraler i området. Beslutet välkomnas av bland annat Världsnaturfonden.

Foto: NZ Ministry of Environment/EPA

Landets miljöminister, Nick Smith, säger i ett pressmeddelande:

– Oceans are the new frontier for environmental protection. They make up 72 per cent of the globe and are home to half of the world’s species, but currently only two per cent is protected. There is increased pressure from over-fishing, mining and pollution, with the populations of fish and seabird species estimated to have halved over the past 40 years

Nya Zeelands miljödepartement skriver på sin hemsida om varför det skyddade området är så unikt:

The Kermadec area is one of the most pristine and unique places on earth. It includes the world’s longest chain of underwater volcanoes and the world’s second deepest ocean trench at over 10 kilometres – deeper than Mount Everest is tall. Its waters are also home to six million seabirds of 39 different species, over 150 species of fish, 35 species of whales and dolphins, three species of sea turtles – all endangered – and many other marine species like corals, shellfish and crabs unique to this area. The region also provides an important migration path for species crossing the Pacific.

Min pappa har berättat om hur de som barn såg de tomma godisautomaterna på tågperrongerna i England. Det var åren strax efter andra världskriget, och de suktade efter den magiska tid då det gick att stoppa ner ett mynt i en automat och få ut en godisbit. Under ransoneringen som varade under och efter kriget var det en omöjlighet. Den tomma automaten stod kvar som ett monument över en svunnen tid.

Bok: Nollsummespelet – teknikfetischism och global miljörättvisa
Av: Alf Hornborg
Förlag: Daidalos

Historien kommer tillbaka till mig när jag läser humanekologen Alf Hornborg, vilket är en omtumlande upplevelse. När han vänder på perspektiven försvinner många skygglappar. I nya boken Nollsummespelet – teknikfetischism och global miljörättvisa utvecklar Alf Hornborg – som är professor vid Lunds universitet – idéerna kring modern teknik och ekologiskt ojämnt utbyte.

Alf Hornborg lyckas dekonstruera maskinen, och synliggöra den i alla dess delar. Och här pratar vi inte om muttrar och skruvar, eller ens om ramminnen och kretskort, utan om ekonomiska utbyten, maktrelationer och global rättvisa: »Lika vilseledande som det är att föreställa sig en organism som avskiljbar från dess relationer till sin omgivning, lika missvisande är det att tänka sig maskiner och annan teknik som något separat från prisrelationer och resursflöden« skriver han.

Här pratar vi inte om muttrar och skruvar, eller ens om ramminnen och kretskort, utan om ekonomiska utbyten, maktrelationer och global rättvisa.

Den moderna tekniken är enligt Alf Hornborg beroende av dagens ekonomiska strukturer. När européer köper bilar vars komponenter är tillverkade i Kina, beror det till stor del på att arbetskraften är billigare och miljökraven färre i Kina – »löneskillnaderna är oupplösligt förbundet med teknikens förekomst och fördelning i världssamhället.« Det går alltså inte att hävda att bilen i sig är ett neutralt objekt, den är en produkt av det ojämna utbyte som gör att det i Sverige finns ungefär 50 bilar per 100 invånare medan det i Kina finns två. Dessutom krävs det att Sverige har ekonomiska möjligheter att importera olja som bränsle. Allt detta är inneboende egenskaper i den moderna bilen.

Därför blir det i princip ett nollsummespel. När vi utnyttjar ny teknik som vi tror spar tid och miljö, sker det oftast genom att vi utnyttjar billig arbetskraft – alltså någon annans tid – och förskjuter miljöförstöringen någon annanstans. »Vår tids maskiner [skulle] inte kunna åstadkomma någonting alls, om det inte vore för det ojämna utbytet av energi, råvaror och nedlagda arbetstimmar på världsmarknaden« skriver Alf Hornborg.

Det är här jag börjar tänka på min pappas historia. När ekonomin hade kollapsat efter andra världskriget var godisautomaten ett värdelöst skal. För att fungera krävde maskinen ett system som försåg den med choklad – alltså ett system som säkrade tillgång till både råvaror och arbetskraft som kunde förädla och leverera dem till automaten. Detta var en del av maskinens logik.

För att få en rättvis och i längden hållbar värld, argumenterar Alf Hornborg för att vi måste lokalisera vår ekonomi. Hans förslag är en komplementär valuta, som ska vara densamma över hela landet, men bara kunna användas för att köpa produkter och tjänster som har producerats inom närområdet. På så sätt tvingas vi till mer jämlika handelstransaktioner och vi kan skapa en livskraftig lokal ekonomi.

Det är en lösning som låter lovande, och även om förslaget säkert behöver putsas och slipas – borde någon kommun i Sverige plocka upp handsken och inleda ett test. Det kan visa sig vara räddningen nästa gång världsekonomin kraschar.

Bok: Nollsummespelet – teknikfetischism och global miljörättvisa

Av: Alf Hornborg

Förlag: Daidalos

Här kan du läsa Effekts intervju med Alf Hornborg från 2012.

I den nyligen utgivna boken Big World Small Planet skriver professor Johan Rockström att han lärt sig en hel del sedan Köpenhamnsmötet 2009.

Tidigare trodde jag alltid att det var en forskares uppgift att appellera till andras förnuft. Efter hand har jag insett hur naiv den inställningen är. Folk fattar inte rätt beslut bara för att de har rätt information. Världen fungerar inte så. Ska genomgripande perspektivskiften realiseras måste tillräckligt många medborgare vara övertygade och engagerade. För att förändra på riktigt krävs inte bara siffror; viljan måste komma från både hjärta och hjärna.

I samband med lanseringen av boken sprang Effekt på Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. På stående fot fick han frågan om hur han ser på läget nu inför klimatförhandlingarna i Paris. Finns det en större vilja att förändra den här gången, jämfört med hur det var 2009?

Foto: Naturskyddsföreningen

– Jag minns kaoset i Köpenhamn, hur jag stod åtta timmar i kö utanför centret där förhandlingarna hölls. Det var svinkallt. När jag väl kom in var det depression, man riktigt kände att det här var på väg att bli en kollaps. Och det blev det. Under flera år efteråt hade Fredrik Reinfeldt beröringsskräck för klimatfrågan. Klimatet blev något av en looserfråga som politikerna i Sverige inte vill ta i. Nu i Paris tror jag dock att det kommer bli annorlunda.

Varför?

– I förhandlingarna råder fortfarande en logik där minskade utsläpp kostar pengar, där det handlar om att fördela bördor, vem som måste göra vad. Men åker man runt i olika länder möter man en helt annan verklighet, där allt fler inser att det är lönsamt att springa före, att här finns både välfärdsmöjligheter och jobbmöjligheter. Så vi kommer få se allt mer av en kapplöpning framöver om vem som hinner först ut ur fossilsamhället.

Foto: Fores

Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, som även han fanns på plats vid boklanseringen fyller i.

– Det finns en Usain Bolt-effekt i det här. Varje gång han springer så vinner han ju avstannande, de sista 15 metrarna slår han av på takten för det är inga problem längre. Sen säger alla experter nästa gång att det där kan han aldrig upprepa. Men nästa gång så händer det igen. På samma sätt är det med omställningen. Vid varje försök vi gör har det gått mycket lättare än någon expert kunnat tro.

Med tanke på vad som står på spel är det kanske inte så konstigt att väldigt mycket känslor kommer upp till ytan när det gäller klimatfrågan. Det kan handla om en optimism inför möjligheterna att ställa om våra samhällen, som hos Svante Axelsson och Mattias Goldmann. Men det kan lika gärna röra sig om sorg, ilska, skuld, otålighet, uppgivenhet eller ren och skär klimatångest. Rimligen är det en blandning av alla dessa känslor som vi människor ständigt brottas med, lite beroende på vad i den enormt komplexa klimatproblematiken vi för tillfället fokuserar på.

Foto: M. Axelsson/Azote

Ungefär som Johan Rockström nyligen sa i en intervju med Dagens Nyheter:

– Jag pendlar ofta, till och med flera gånger på ett dygn, mellan hopp och förtvivlan. Det beror väldigt mycket på vilken information jag tar till mig. Jag kan känna mig övertygad om att vi ser ljuset i tunneln, men så läser jag att Australien öppnar världens största kolgruva. Sådana bakslag gör mig förtvivlad.

De internationella klimatförhandlingarna är ett resultat av att FN:s klimatkonvention undertecknades 1992 i samband med den jättelika konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. När tillräckligt många länder hade ratificerat konventionen kunde den träda i kraft två år senare. Det första partsmötet, COP 1 (Conference Of The Parties), hölls 1995 i Berlin, och med ett sådant möte om året innebär det att Paris kallas COP 21.

En som varit med och på plats följt runt ett dussin av dessa förhandlingar är Lena Ek. I dag är hon ordförande för skogskoncernen Södra, men hon har en bakgrund inom Centerpartiet som både riksdagsledamot, Europaparlamentariker och statsråd i Alliansregeringen. Under åren som miljöminister 2011-2014 var hon den som förde Sveriges talan under mötena som då hölls i Durban, Doha och Warszawa.

– I sina bästa tillfällen är förhandlingarna som en riktigt bra roman. I sina sämsta är det som en riktigt dålig dokusåpa, säger Lena Ek.

Foto: Johan Ödmann / Regeringskansliet

Hon har också många minnen från Köpenhamn, inte minst hur de yttre omständigheterna förvärrade en redan ansträngd situation. Precis som Svante Axelsson nämner Lena Ek köerna. Hur delegater från världens alla hörn i timmar fick vänta i snöstorm och minusgrader innan de kunde släppas in i byggnaden. Hur det sedan inne på centret var alldeles för mycket folk, vilket ledde till att ännu mer dyrbar tid gick åt till att köa, men då för att handla mat eller gå på toaletten.

– Det där gjorde att i princip alla som var där bara avskydde den här veckan.

En annan som inte glömmer Köpenhamn är Anders Turesson på Miljödepartementet. I dag är han huvudsekreterare för regeringens vetenskapliga råd för hållbar utveckling. Men mellan 2001 och 2010 var han Sveriges chefsförhandlare, och han minns också kaoset. Samtidigt vill han nyansera den ofta mörka bild som ges av mötet.

Foto: Gunnar Seijbold / Regringskansliet

– Köpenhamn var inte den katastrof som många i dag beskriver det som.

Att det blev som det blev har delvis att göra med förväntansbilden, berättar Anders Turesson. Hade det inte skapats så enormt höga förväntningar inför Köpenhamn hade man förmodligen inte ens kunnat enas om Köpenhamnsackordet, resonerar han, det avtal som innebar början på den förhandlingsprocess som är tänkt ska slutföras nu i Paris.

– Då hade världen varit i ett ännu sämre läge än vad vi är i dag. Nu nådde man ett avtal mycket tack vare att det mobiliserades så kraftfullt på det politiska planet. Men avtalet nådde inte alls de upphaussade förväntningarna, vilket gjorde att besvikelsen blev orimligt stor.

Samtidigt är det knappast första gången som ett sådant här möte inte gått som det var tänkt. I Anders Turessons bok, Förhandla om klimatet – 12 år med klimatförhandlingarna, nämner han konferensen i Haag i november 2000 som den absoluta nollpunkten.

Många förhandlare upplevde nog konferensen som en lång vandring genom en mörk gruva utan ljuspunkter. Tempot i förhandlingarna var högt från första början med möten nästan dygnet runt. Det fanns flera personer i den svenska delegationen som arbetade alla vakna timmar under ett tjugotal dagar i rad. Till detta kom besvärliga fysiska förutsättningar med fönsterlösa mötesrum som dränks i ventilationsbuller, svårigheter att få anständig mat och annat sådant som tenderar att sänka humöret hos dem som ska utföra ett arbete. Slutet blev ett crescendo i moll. Bland förhandlarveteranerna från Haag brukar man ännu i dag skämta om konferensen med orden ”don’t mention the Hague” – anspelande på en sketch från serien Fawlty Towers där uppmaningen ”don’t mention the war” har blivit en klassiker.

Så blir mötet i Paris ett nytt Haag eller ett nytt Köpenhamn? Inte enligt Anders Turesson.

– Man talar inte längre om det monumentala avtalet som ska lösa alla problem. För många har det blivit tydligare att de här mötena snarare bör ses som viktiga milstolpar i en lång process. I Paris kommer det visserligen också att uppstå ett gap gentemot förväntningarna, men jag är övertygad om att det gapet blir mindre.

Enligt Anders Turesson har det dessutom hänt mycket i världen under de senaste sex åren som har förändrat spelplanen för förhandlingarna.
En skillnad mot Köpenhamn, berättar han, är det vetenskapliga läget. Forskningen har tuffat på och FN:s klimatpanel, IPCC, har hunnit komma med en ny utvärderingsrapport, något som satt avtryck i länders prioriteringar.

Till det kan även läggas att världens två största utsläppsnationer, Kina och USA, också fått en annan attityd än vad de hade för sex år sedan då de inte riktigt visste vad de ville, där de nu i stället har tagit flera gemensamma initiativ på klimatområdet.

”Alla har kommit lite längre i sin mognadsprocess. I sin syn på vad som är möjligt.”

– Men det kanske viktigaste tycker jag, är att världens länder, men även näringsliv, ja alla berörda parter egentligen, har kommit lite längre i sin mognadsprocess. I sin syn på vad som är möjligt.

Anders Turesson nämner här hur exempelvis den teknologiska utvecklingen gått mycket snabbt framåt, hur allt fler länder satsar stort på förnybar energi som sol- och vindkraft, och att mycket tyder på att världens utsläpp är på väg att plana ut för att förhoppningsvis snart också börja minska.

– Vi har stakeholders i den här nya teknologin som är många gånger fler och mycket starkare än tidigare. Och det här sipprar ju in i länders uppfattningar om vad som är nationella intressen.

När klimatförhandlingarna diskuteras är det ofta agerandet av länder eller grupper av länder som nämns, exempelvis vad Sverige, Kina, USA, EU eller G77-länderna gör. Mer sällan diskuteras vilken roll människorna har.

Lena Ek har varit med flera gånger när förhandlingar varit nära att bryta samman, bara för att räddas av en blandning av slump, tur och skicklighet hos enskilda personer. En sådan historia utspelade sig i Warszawa, när hon själv och den sydafrikanske klimatministern utsågs av FN-sekretariatet att försöka hitta en lösning på det låsta läget mellan rika och fattiga länder kring Loss and damage, det förhandlingsområde som rör förluster och skador orsakade av klimatförändringarna, som exempelvis havsvattenhöjning och saltvatteninträngning i brunnar.

Uppgiften de hade fått, berättar Lena Ek, var att försöka förhandla ihop en text som kunde läggas fram i plenum och bli klubbad där.

– Det här var på tisdagen, läget var helt låst och vi började träffa de olika förhandlingsgrupperna för att höra deras argument. Höra vad som fanns gemensamt och vad vissa länder inte alls kunde acceptera.

Några av de svenska och sydafrikanska tjänstemännen började skriva textförslag som sedan gick fram och tillbaka i omgångar. Natten till onsdagen blev det några timmars sömn, men sedan var det i princip två dygn med möten varje eller varannan timme och däremellan utvärderingar av var man stod.

– Det här är en extremt svår process. Man måste göra det på ett sätt så att ingen tror att man spelar under täcket med deras motståndare. Allt är väldigt försiktigt, väldigt känsligt och väldigt formellt.

Det som utåt sett ofta beskrivs med termer som ”länders positioner” handlar alltså i slutändan väldigt mycket om enskilda människors känslor och tillfälliga sinnesstämningar.

– Så är det. Man måste kunna reglerna och man måste veta vad man kan göra utan att reta upp någon. Känslorna ligger väldigt ofta på ytan i de här lägena.

Förhandlingarna om Loss and damage pågick i tre dygn nästan helt utan avbrott. Lena Ek beskriver det som en långsamt malande kvarn där en gemensam position sakta men säkert formas.

Men plötsligt höll allt arbete på att gå i stöpet. Polens miljöminister som var ordförande för hela mötet var nära att tappa tålamodet och ville sätta igång diskussionen igen. Han tänkte använda sig av en tidig version av dokumentet, och i princip säga ”take it or leave it”. Det här var mitt i natten tredje dygnet och Lena Ek och en medarbetare hade precis varit och träffat Kinas och USA:s förhandlare. Nu mötte de av en slump den polske ministerns handläggare i en korridor som förklarade den uppkomna situationen.

”Det var 30 sekunder från katastrof.”

– Är han inte klok, ropade jag, vi är så himla nära. Spring och stoppa honom! Så den här killen springer som en galning genom hela fotbollsstadion där mötet hölls, upp till plenumsalen och hinner precis stoppa den polske ordföranden från att lägga fram den gamla texten. Det var 30 sekunder från katastrof.

Men historien är inte slut där. Det nya textförslaget levereras så småningom och alla börjar koncentrerat att läsa. När det sedan var dags att diskutera frågan i plenum förklarade några av de mindre önationerna att det här kunde de aldrig acceptera, medan USA gjorde klart att det var en text de tyckte fungerade. Det togs en form av time out och Lena Ek och en kollega lyckades samla de viktigaste aktörerna mitt i den stora salen, vilket är en sydafrikansk arbetsmetod för att diskutera klart en fråga.

– Det ser ut som ett skolslagsmål. Där stod vi, med chefsförhandlare från bland annat USA och ett par av de mindre önationerna. Omkring oss är det fullt med folk, för alla vill höra vad som sägs. Så man får nästan panik när man står där i mitten.

Lena Ek berättar om en minst sagt märklig process som därefter tar vid, där USA:s chefsförhandlare via sin medhjälpare skriver textändringar på ett papper. Det pappret skickades sedan ut ur klungan till USA:s chefsjurist som stod en bit bort. Hon läste vad som stod, skrev något som ”ok” eller ”absolut inte” och skickade tillbaka pappret in i klungan igen där förhandlingarna fortsatte.

Till slut kunde ändå alla komma överens. Då hade två ord bytts ut och ett komma flyttats.

– Jag signalerade då till Polens minister som slog klubban i bordet och sa: ”Ladies and gentlemen, I believe we have a solution”.

– Det slutade faktiskt med att alla ställde sig upp och applåderade. Och det händer inte ofta i de här sammanhangen.

Men hur känns det då att förhandla om den här sortens ödesfrågor? Anders Turesson svarar:

– Vi är alla olika. Om man som jag kommer från miljösidan kanske man redan från början bär med sig ett engagemang. Men många förhandlare kommer från helt andra sektorer. Det jag ändå märkt är att många blir fångade av frågan och går in i den med starkt engagemang.

Vad är det som gör en bra förhandlare då? Både Lena Ek och Anders Turesson är inne på att det handlar om att förstå vilka du har att göra med, det vill säga förstå vad det är för intressen och motiv som driver din motpart och vad som står i dennes instruktioner. Men lika viktigt är att förstå hur din motpart ser på dig.

”Det går inte att bara åka till en klimatförhandling och tro att man kan påverka.”

– Det går inte att bara åka till en klimatförhandling och tro att man kan påverka, säger Lena Ek. Det gäller att jobba hela året. Det kräver väldigt mycket resande och möten innan. Mycket deltagande och engagemang, också i frågor som främst är viktiga för andra.

Det här med att enskilda personer spelar en avgörande roll är Anders Turesson också inne på. I sin bok beskriver han det som ”At the end of the day”, sanningens minut, nattmanglingarna när det är dags att syna korten och när den politiska insatsen stundtals kan vara väldigt hög.

Jag får ofta frågan om det är nödvändigt med nattmanglingar. Mitt svar är att i stort sett alla svåra förhandlingar, oavsett nivå, måste avslutas med en natts mödor och svett. Detta gäller i kommuner, i avtalsförhandlingar, inför affärsuppgörelser, i EU och förvisso också i de stora FN-förhandlingarna. I annat fall har ju förhandlarna inte gjort sitt yttersta. Man måste komma ihåg att uppgörelsen ofta inte kan nås förrän någon eller några parter går under sin ”bottom line” det vill säga den gräns de enligt instruktionen inte får gå under. Någon måste visa politiskt mod vid rätt tillfälle. Detta kan inte ske förrän morgonljuset skulle ha spridit sig i möteslokalen – om den hade haft fönster.

Enligt Anders Turesson händer detta inte ofta. Men det händer ibland, och då är det ett avgörande ögonblick. Han beskriver det som fascinerande att se.

– Som förhandlare är vi alla under instruktioner i någon mening, som ger ramar för vad som är möjligt att göra. Men man kan ändå konstatera att enskilda personligheter under förhandlingarnas historia har spelat en förvånansvärt stor roll.

Men det här med att en framgång kan vara att ett komma flyttas eller att ett ord byts ut. Är det inte det som gör att många utomstående blir så frustrerade över processen och uppfattar den som omfattande, komplex och trög?

Lena EK tror det. Hon gör en jämförelse med en myrstack. Hur den som observerar det hela utifrån ser att det rör sig, men inte alls förstår systemet. Samtidigt är myrstacken extremt välorganiserad där varje myra fyller en funktion.

– På samma sätt fungerar det här stora maskineriet. Och det levererar faktiskt resultat – om än väldigt långsamt. Så för en otålig människa som vill ha snabba resultat är det här så klart frustrerande. Det var till exempel därför jag själv var med och drog igång kompletterande processer med inriktning på just handling, dels arbetet med kortlivade klimatgaser, The Climate and Clean Air Coalition, dels det globala samarbetsprojektet New Climate Economy.

Anders Turesson har liknande tankegångar.

”Man tror det handlar om planetens framtid, och så ser man att de som ska göra jobbet sitter och slåss om ett kommatecken.”

– Det måste vara förfärligt att komma in på ett sådant här möte med ett stort engagemang. Man tror det handlar om planetens framtid, och så ser man att de som ska göra jobbet sitter och slåss om ett kommatecken. Det måste vara oerhört frustrerande och ångestfyllt att möta.

Att det ofta blir något av en krock för många har enligt Anders Turesson att göra med det gap som finns mellan själva klimatfrågan och det som ska produceras vid ett förhandlingsmöte.

– Det som pågår är en implementering, där det ska bli internationella lagtexter. Och i lagtexter har enskilda ord och kommatecken ofta stor betydelse. Man ska veta att bakom varje formulering finns alltid ett intresse, alltid något land som är intresserad av just det ordet. Det har inte hamnat där av en slump utan för att någon föreslagit det. Och allt detta kan självklart vara svårt att se, framför allt när man är ny.

– Sen ska det i sanningens namn också medges att förhandlingsmaskineriet många gånger fastnat i oväsentliga frågor med liten substantiell betydelse. Jag tror de flesta förhandlare någon gång ställt sig själva frågan vad de egentligen håller på med.

Det återstår att se hur Paris-mötet i december slutar. Svante Axelsson, känd för sina många målande metaforer, säger till Effekt att mötet nog kommer bli som ett halvdant knytkalas, dit det tagits med alldeles för lite mat. Det vill säga världens länder kommer åka till Paris med olika löften, men löftena kommer inte vara i närheten av att kunna hålla världen under två graders medeltemperaturhöjning.

– Hade det bara varit för klimatförhandlingarna hade jag nog fortsatt varit deprimerad. Men alla de här andra rörelserna som pågår, som växer i tyngd och kraft och som har en helt annan logik, de ger mig hopp.

________

Texten är tidigare publicerad i Effekt 3/2015. Missa inte kommande nummer av tidningen – skriv upp dig på en prenumeration här så får du 4 nummer av klimatmagasinet Effekt för 250 kronor!

Min optimism om att mänskligheten kan lösa klimatfrågan kan mycket väl vara ett nybörjarmisstag. Så sent som inför det förra riktigt stora toppmötet i Köpenhamn 2009 var jag fortfarande klimatskeptiker och lugn i min förvissning om att hotbilderna nog var överdrivna. Till slut fick jag inte ihop vilken av de många alternativa förklaringarna – det sker ingen uppvärmning, det är inte människan som orsakar uppvärmningen utan solen, det kommer en ny istid och så vidare – som jag egentligen höll för mer sannolik och på vilka grunder. Jag började fundera över vad som skulle kunna göras om klimathotet var sant, och vad jag som extremt liberal skeptiker till politiska ingrepp skulle vilja se för åtgärder.

Så jag kommer alltså sent till festen, laddad när ni andra kanske funderat på att gå hem, och jag hoppas det är okej att jag tog med några vänner. Jo, de finns faktiskt på de mest oväntade håll lade jag märke till när jag väl letade. Hos en amerikansk ekonom från det marknadsliberala Chicagouniversitetet finns följande bekännelse i en parentes: ”Men jag måste medge att jag också stöder bensinskatt på europeisk nivå. Höj den till 2 dollar per gallon tycker jag.” En annan marknadsliberal ekonom, Tyler Cowen, skriver apropå sitt matnörderi om hur han minskar sin köttkonsumtion, av miljöskäl. Borgerligheten har aldrig varit mycket för slagord och storslagna deklarationer, men fler och fler verkar ta steget ut ur garderoben som miljövänner.

För lite och för sent? Absolut. Men utvecklingen går åt rätt håll.

För lite och för sent? Absolut. Men utvecklingen går åt rätt håll.

Opinioner i all ära, i denna ödesfråga handlar det om faktiska förändringar. 2014 ser ut att ha varit året då en sådan inträffade. Enligt Internationella Energirådet IEA var det första gången under mätningarnas 40 år vi sett utsläppen av växthusgaser ligga på samma nivå som tidigare medan ekonomin växte.

För lite och för sent? Absolut, det är IEA de första att tillstå. Världen är fortfarande på väg mot en riskabelt hög uppvärmning med dess potentiella risker av översvämningar, döda korallrev och en avstannande Golfström.

Samtidigt har mänskligheten på bara några decennier brutit ett antal tidigare samband mellan ekonomisk utveckling och skadliga utsläpp. Framför allt i västvärlden ligger utsläppen av svavel och tungmetaller på tiondelar och hundradelar av vad de var några decennier tillbaka. Liv återvänder till vattendrag och skogar och smogen är mindre påtaglig i växande storstäder, samtidigt som ekonomin växer. Att minska koldioxidutsläppen på samma sätt har ansetts svårt, men Sveriges utsläpp har redan i runda tal halverats sedan 1970-talet utan särskilt kännbara uppoffringar.

Visst, en del av Sveriges och västvärldens framsteg har skett genom att industrier flyttat sin tillverkning och sina utsläpp, men det är samtidigt otvetydigt att mer ekonomiskt värde i dag produceras med mindre miljöskadliga utsläpp. Den tekniska utvecklingen är på många områden hoppfull. Att kol konkurrerats ut av ny naturgas ger sannolikt en liten respit. Hoppet under kommande år står till alltmer konkurrenskraftig solenergi, trots det låga oljepriset är affärspressen full av hoppfulla prognoser. I USA förenas Teapartyaktivister och miljöaktivister i Sierra Club mot de fossila eljättarnas försök att hålla solkraften utanför. Mycket talar också för att marknadens ständiga effektiviseringar av produktionen håller nere efterfrågan på energi även när allt fler på jorden tar steget ur fattigdom.

Utan politiska förändringar är dock klimatutsikterna dystra, men även här händer det saker. De två största utsläppsländerna, som hittills bromsat utvecklingen, har i år tagit täten. I USA har Barack Obama lanserat en plan för att minska utsläppen från energisektorn med 32 procent mellan 2005 och 2030. Kina kommer under 2016 att utöka prissättningen av koldioxidutsläpp från regionala försök till hela landet. Även Indien verkar under sin nye president Narendra Modi ha svängt mot att handling nu krävs, och landet investerar i både solkraft och kärnkraft. Samtidigt har EU i år dragit undan ett antal utsläppsrätter, vilket höjer priset på utsläpp och påskyndar omställningen.

För lite och för sent? Absolut. Samtidigt mer än jag tror de flesta bedömde möjligt för bara något år sedan. Utvecklingen bereder hur som helst vägen för att klimattoppmötet i Paris senare i år faktiskt kan enas om ambitiösa mål för den nära framtiden.

Skulle Paris bli en besvikelse finns det ändå hopp. Den förändring vi nu ser är inte resultatet av att internationella toppmöten visat vägen. Köpenhamn 2009 var en besvikelse, men bara något år senare noterade statsvetaren William Antholis vid Brookings Institute att klimatåtgärder växte fram nerifrån, i amerikanska delstater, kinesiska provinser och nordeuropeiska länder. Antholis noterade också att de ekonomiskt rikaste, mest energieffektiva och produktiva regionerna har gjort de striktaste åtagandena. Även om klimatförändringarna är en ödesfråga för hela vår planet, så kommenderas inte förändring fram uppifrån eller av målsättningar vid tjusiga toppmöten. Människors engagemang, innovationer och effektiviseringar och politik på alla nivåer är det som gör verklig skillnad.

Foto: Anders Hellberg

Mattias Svensson är redaktör för Magasinet Neo och författare till boken Miljöpolitik för moderater – och för alla andra (Fores, 2015).

______

Texten är tidigare publicerad i Effekt 3/2015, där sex personer från vitt skilda delar av klimatrörelsen utifrån sin känslor skriver om hur de ser på situationen inför klimattoppmötet i Paris i december. Missa inte kommande nummer av tidningen – skriv upp dig på en prenumeration här så får du 4 nummer av klimatmagasinet Effekt för 250 kronor!

I veckan stod det klart att det nya styret i Oslo, som består av Arbeiderparti, Miljøpartiet De Grønne och Sosialistisk Venstreparti, kommit överens om en rad åtgärder på klimatområdet (pdf).

Bland annat ska staden tillsammans med Oslo Pensjonsforsikring nu starta arbetet med att avveckla alla investeringar i bolag som producerar fossil energi. Saken sammanfattas av Miljøpartiet De Grønne så här:

Oslos 75 milliarder store pensjonsfond skal ut av alle selskaper som produserer fossil energi.

Organisationen 350.org, som driver divestmentfrågan globalt, hyllar beslutet och skriver i ett pressmeddelande att Oslo är den första huvudstaden i världen som tagit ett sådant här beslut.

De tre norska partierna planerar även för en rad andra klimatinitiativ för att göra Oslo till ”Europas miljöhuvudstad”. Bland annat ska Oslos centrum blir bilfritt år 2019 och 60 kilometer nya cykelvägar ska anläggas i staden. Det långsiktiga målet är att Oslos ska vara fossilfritt till år 2030.

____

Missa inte nästa nummer av Effekt, som kommer handla om just divestmentfrågan. Skriv upp dig på en prenumeration här så får du 4 nummer av klimatmagasinet Effekt för 250 kronor!

Vi är den första generationen som kan förstå vidden av klimatförändringarna, och den sista som kan göra något åt dem. Vad innebär detta för moraliskt ansvar? Och vem bär ansvaret för att bromsa klimatförändringarna – individen eller samhället?

Så inleds det seminarium som äger rum i Stockholm en mörk novemberkväll, nästan exakt ett år innan klimatmötet i Paris. I panelen sitter tre namnkunniga personer – två forskare och en psykolog – samtliga med ett erkänt engagemang i klimatfrågor.

Innan seminariet är jag eld och lågor. Äntligen, tänker jag, äntligen är det någon som vågar sätta klimatfrågan under värdegrundernas lupp. Tio minuter in i seminariet är jag gruvligt besviken. Efter 15 minuter är jag så förbannad att jag överväger att resa mig upp och gå. I stället för att diskutera hur klimatfrågan kopplar till etik och moral levererar panelen en gemensam predikan om ekomoderniseringens förträfflighet. Klimatfrågan reduceras till en fråga om teknikutveckling och företagande. Budskapet är tydligt: Klimatklockan är fem i tolv, men allt är lugnt. När etik och moral överhuvudtaget omnämns är det i negativa ordalag: Vad du än gör – känn ingen skuld. Skuldkänslor i relation till klimatfrågan är en styggelse som enbart leder till ångest och passivitet.

Detta är inte första gången jag hör att den skuld och skam som vi känner inför våra klimatgasutsläpp är destruktiv. Att den bara leder till klimatångest, och att denna klimatångest skapar passivitet. För många människor är detta säkert sant. Jag har själv varit där. Men det måste inte vara så. Jag ska förklara varför.

För det första är det viktigt att förstå att den skuld- och skamlösa människan är en chimär, och en farlig sådan. Förmågan att känna skuld och skam är central för att vi ska fungera som sociala varelser. Anledningen till att skuld och skam utlöser så starka känslor är att de har ett evolutionärt överlevnadsvärde – de säkerställer att vi inte blir uteslutna ur flocken (vårt sociala sammanhang). Utan skuld och skam skulle vi ha svårare att navigera i sociala sammanhang, att visa hänsyn och att samarbeta. Vi skulle förvisso vara ett steg närmare nyliberalismens idealmänniska – den ekonomiskt rationella individen – men vi skulle vara känslomässigt och moraliskt stympade.

Att vi känner skam och skuld är biologiskt betingat, men vad som får oss att känna skam och skuld är socialt konstruerat. När vi skäms inför weekendresan till Barcelona är det en signal om att vi går emot vår etiska övertygelse; att vi egentligen vet bättre. Detta är något positivt. Att känna skuld och skam inför insikten om att ens handlingar bidrar till att förgöra den planet vi lever på är en sund reaktion, som pekar på att våra samhällsnormer är i samklang med grundbulten i begreppet hållbar utveckling: Överlevnad.

För det andra är det förmodade orsakssambandet mellan skam och skuld och passiviserande klimatångest en förenkling som leder fel. Problemet är inte att vi känner skuld och skam. Problemet är att vi inte vet hur vi ska hantera de starka känslor som uppstår, vilket i sin tur ofta beror på att vi inte ser några vägar framåt. Det är med andra ord inte klimatångesten som är passiviserande, utan känslan av inlåsning.

Den skuld- och skamlösa människan är en chimär, och en farlig sådan.
Josefin Wangel

Denna inlåsning kan i sin tur förstås som resultatet av ett socialt dilemma: Vad spelar det för roll om jag slutar flyga när resten av världen fortsätter? Den kan också förstås som resultatet av hur motstridiga samhällsnormer manifesterar sig i vår tillvaro. Å ena sidan säger samhällsnormerna att det är fel att förstöra livsmiljön för andra människor, nu och i framtiden. Å andra sidan lever vi i ett samhälle där det är normalt att flyga till Thailand för en vecka i solen, att byta mobiltelefon en gång om året och att skjutsa barnen till skolan med bil (även i tätorter). Ett samhälle som uppmanar oss till att konsumera oss ur kriser, oavsett om dessa är på privat eller samhällelig nivå.

Ytterligare en aspekt av inlåsningen har att göra med att vi i vårt postpolitiska samhälle får lära oss att det är vi som individer som bär ansvaret – för klimatet och för vårt eget välbefinnande. Detta innebär en risk att vi internaliserar en skuld som inte är vår att bära, men som den moraliskt och känslomässigt stympade nyliberala samhällskroppen vägrar erkänna som sin. Men så länge problemet formuleras i termer av individuellt ansvarstagande går politiker och näringsliv fria, trots
att det är de som skapar förutsättningarna för hur vi kan leva våra liv eller åtminstone upplever att vi kan göra det. På individuell nivå kan vi aldrig lösa sociala dilemman och normkonflikter. Omställningen kräver samarbete och ett gemensamt ifrågasättande av de normer som driver på klimatförändringen.

Så nästa gång du känner skuld eller skam inför en flygresa eller Angus- burgare, se detta som ett positivt tecken. Det betyder att din moraliska kompass är inställd på en hållbar framtid. Och för varje gång du väljer att avstå bidrar du till att knuffa normerna ett steg närmare denna. Men glöm inte att också påminna makthavarna om deras roll i det hela: Vi är den första generationen som kan förstå vidden av klimatförändringarna, och den sista som kan göra något åt dem.

Josefin Wangel är universitetslektor vid Avdelningen för miljöstrategisk analys på KTH. Hennes forskning och undervisning handlar om hinder och möjligheter för hållbar utveckling, ofta med fokus på staden.

Texten är publicerad i Effekt 3/2015, där sex personer från vitt skilda delar av klimatrörelsen utifrån sin känslor skriver om hur de ser på situationen inför klimattoppmötet i Paris i december. Missa inte kommande nummer av tidningen – skriv upp dig på en prenumeration här så får du 4 nummer av klimatmagasinet Effekt för 250 kronor!

Häromveckan överlämnade Naturvårdsverkets generaldirektör Björn Risinger en fördjupad utvärdering av de nationella miljömålen till klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) och finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund (MP). Effekt fick en kort pratstund med Björn Risinger.

Statsminister Stefan Löfven sa i regeringsförklaringen att ”miljömålen ska nås”, med betong på ska. Hur ligger vi egentligen till med miljömålsarbetet i Sverige i dag?

– Det blir tufft att hinna med allt som kan behövas till år 2020. Men den övergripande bilden är att det görs väldigt mycket för att vi ska komma i rätt riktning. Och nu ser vi att regeringen också satsar stora resurser för att vi ska ta kliv framåt, både på klimatområdet, naturskyddet och mycket annat.

Foto: Naturvårdsverket

Den fördjupade utvärderingen från Naturvårdsverket är den fjärde i sitt slag sedan riksdagen beslutade om miljömålssystemet 1999. I rapporten (pdf) lyfts 33 förslag fram.

– Vi föreslår hur regeringen kan vässa ytterligare ett antal verktyg som vi menar behövs för att målen ska kunna nås, säger Björn Risinger till Effekt.

Till exempel handlar Naturvårdsverkets förslag om att regeringen bör utveckla skattesystemet så att det främjar en samhällsomställning mot en cirkulär ekonomi, och att regeringen bör införa effektiva styrmedel för att minska flygets klimatpåverkan.

I rapporten läggs stort fokus på just konsumtionsfrågor, och i en tillhörande underlagsrapport, Omställning till hållbara konsumtionsmönster (pdf), konstaterar Naturvårdsverket att både konsumtionsmönster och den underliggande produktionen av varor och tjänster måste förändras om miljömålen ska kunna nås. Myndigheten skriver också:

Det finns tendenser till attitydförändringar till vad och hur vi konsumerar. Inom den totala konsumtionen kan förändringar av vad konsumenter spenderar pengar på, ske. Här finns en möjlighet att samma volym av konsumtion kan förskjutas mot en konsumtion som ger mindre miljöpåverkan per spenderad krona, till exempel mot en större andel tjänster. För att nå en radikal omställning, vilket exempelvis målet om begränsad klimatpåverkan kräver, behöver flera politikområden och aktörer involveras, inte minst utbildnings- närings-, finans och skattepolitiken.

Per Bolund säger till Effekt att han som konsumentminister förstås är glad att Naturvårdsverket tittat så mycket på just konsumenternas roll i miljöarbetet. Det finns enligt honom ett väldigt stort engagemang i samhället där många vill göra aktiva val för att göra skillnad och påverka.

Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

– Samtidigt ger många uttryck för att de behöver ha tillgång till bättre information, till exempel tydligare märkningar. Och det är någonting vi arbetar med från regeringens sida, att ge konsumenterna verktyg för att kunna vara aktiva konsumenter och göra välinformerade val, säger Per Bolund till Effekt.

Han menar att Naturvårdsverkets förslag är intressanta, och nämner särskilt förslaget om att utveckla skattesystemet så att det främjar en samhällsomställning mot en cirkulär ekonomi. Han lyfter även fram myndighetens förslag om att utreda en ny differentiering av momssatser i syfte att bidra till en mer hållbar konsumtion.

– Att analysera vilka olika möjligheter som finns att ge tydliga ekonomiska knuffar i rätt riktning tycker jag är en väldigt intressant frågeställning.

Enligt Per Bolund är regeringens plan att man ska ta fram en strategi för hållbar konsumtion. Den kommer att presenteras i sin helhet i samband med budgetpropositionen nästa år.

Jens Holm, riksdagsledamot och klimatpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, har i dag lämnat in en skriftlig fråga till statsminister Stefan Löfven (S).

Bakgrunden är att Kiribatis president, Anote Tong, tidigare i år skickat ett brev (pdf) till världens stats- och regeringschefer där han skriver:

Kiribati as a nation faced with a very uncertain future is calling for a global moratorium on new coal mines. lt would be one positive step towards our collective global action against climate change and it is my sincere hope that you and your people would add your positive support in this endeavour. Let us join together as a global community and take action now. The construction of each new coal mine undermines the spirit and intent of any agreement we may reach, particularly in the upcoming COP 21 in Paris, whilst stopping new coal mine constructions NOW will make any agreement reached in Paris truly historical.

Jens Holm skriver i sin fråga till statsministern:

Även Sverige är ansvarigt för stora utsläpp från kolförbränning, inte minst i och med Vattenfalls stora fossilutsläpp i Tyskland. (…) Kommer Sverige att ställa sig bakom Kiribatis vädjan om ett stopp för ny exploatering av kol?

Vattenfall är just nu inne i en process där man försöker sälja hela sin tyska brunkolsverksamhet till en ny ägare. Tidigare i veckan skrev tidningen ETC att tre tjeckiska energibolag visat intresse för en affär.

På DN debatt skriver i dag flera tunga aktörer på miljöområdet om det brev som president Anote Tong från Stillahavsön Kiribati nyligen skickade till världens stats- och regeringschefer.

I brevet, som Effekt skrev om i förra veckan med anledning av den skriftliga riksdagsfråga som Jens Holm (V) då lämnat in till statsministern, finns en uppmaning till världens länder om att besluta om ett moratorium (ett förbud) för öppnandet av nya kolgruvor.

Debattörerna på DN debatt menar att en utfasning av kolkraften i världen måste till om tvågradersmålet ska kunna hållas. De skriver bland annat:

Samtidigt måste vi arbeta enträget för att skapa nya typer av samarbeten. En överenskommelse om att förbjuda nya kolgruvor är den typ av kompletterande initiativ vår värld behöver. (…)

Vi uppmanar Stefan Löfven att, för svenska folkets räkning, ta ställning och tillsammans med president Tong arbeta för ett globalt moratorium för nya kolgruvor. Det sista vår värld behöver i dag är fler kolgruvor. Sverige har en stolt tradition av solidaritet med utsatta människor. Den traditionen kräver att vi lyssnar på ropen på hjälp från Stilla havet.

De som skrivit under debattartikeln är Ulf Bjereld, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet, Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi, Bo Frank, kommunalråd i Växjö, Pär Holmgren, författare och klimatdebattör, Antje Jackelén, ärkebiskop, Johan Kuylenstierna, exekutivdirektör Stockholm Environment Institute, Assar Lindbeck, professor emeritus, Johan Rockström, professor och chef för Stockholm Resilience Center samt Anders Wijkman, författare och debattör.

Med anledning av de internationella klimatförhandlingarna som i veckan startar i Paris, hölls i helgen ett stort antal klimatmanifestationer runt om i världen. Effekt fanns på plats i Stockholm.

___

OBS. I veckan kommer nya numret av Effekt ut, där temat är divestering. Missa inte det! En årsprenumeration på tidningen (fyra nummer för 250 kronor) kan du lätt ordna här.

Brittiska The Guardian är den första stora tidningen som har drivit en egen kampanj för divestering för att förmå företag och organisationer att göra sig av med investeringar i fossil energi. Varför starta en kampanj och vad blev resultatet?
– Inför klimatmötet i Paris ville vi öka trycket i vår bevakning av klimatkrisen. Vi försökte samtidigt närma oss ämnet på ett annat sätt och använda en större bredd av expertis och röster. Kampanjen Keep it in the Ground, som lanserades i mars tillsammans med miljöorganisationen 350.org, har gett satsningen ett fokus som har inspirerat läsarna. Den har framför allt fokuserat på att förmå två av världens största välgörenhetsorganisationer, the Gates Foundation och the Wellcome Trust, att göra sig av med investeringar i fossil energi. Divestering ger individer chansen att bli en del av ett mäktigt politiskt och ekonomiskt budskap och en del av en växande global rörelse, svarar biträdande nyhetschefen James Randerson via mejl.

Vad har kampanjen lett till?
– Över 230 000 människor har skrivit under uppropet och flera tusen har deltagit genom att skicka in bidrag eller skriva till the Wellcome Trust och uppmana dem att divestera. De senaste sex månaderna har den globala divesteringsrörelsen växt enormt. Över 400 organisationer har avgivit löfte om att göra sig av med sina investeringar i fossilindustrin. Det handlar om värden på mer än 2,6 biljoner dollar. The Guardian kan inte ta åt sig äran
för allt detta, men jag tror att vi har spelat en viktig roll i att trycka på så att frågan har kommit upp på den globala agendan. The Guardians styrelse, åtskild från redaktionen, har beslutat att göra sig av med investeringar kopplade till fossila bränslen i sin fond med 800 miljoner pund, något som beskrevs som ett krasst affärsbeslut. The Gates Foundation och Wellcome Trust har ännu inte fattat beslut om att divestera.

Varför är divestering en bra metod?
– Divestering är ingen magisk universallösning, men ett kraftfullt politiskt budskap om att fossilföretagens affärsmodell är moraliskt oförsvarbar. Det är också smart rent ekonomiskt. The Bank of Englands chef Mark Carney har, bland många andra, varnat för den övervärdering som finns av fossila bolag. Genom att divestera reducerar man risken för en koldioxidbubbla.

Annika Hallman

Artikeln är publicerad i Effekt nr 4/2015.

Utanför det alternativa toppmötet på ZAC i centrala Paris samlades flera olika svenska organisationer för en gemensam manifestation för att öka trycket på den svenska delegationen.

I mitten av november rapporterade Effekt om att riksdagsledamoten Jens Holm (V) lämnat in en skriftlig fråga till statsminister Stefan Löfven (S). Frågan handlar om hur regeringen ställer sig till den vädjan som kommit från önationen Kiribatis president, om att ställa sig bakom ett stopp för nya kolgruvor i världen.

Under fredagen kom svaret. Frågan hade då lämnats över till klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP), som bland annat skriver:

President Anote Tong lyfter en viktig fråga om klimatet och nya kolgruvor. Den globala uppvärmningen behöver hållas så långt under två grader som möjligt. Det innebär att större delen av de fossila reserverna måste stanna kvar i marken. Kolkraft har stora skadliga effekter på miljön, hälsan och klimatet vilket gör det till ett olämpligt energislag som behöver fasas ut och ersättas med förnybar energi. Sverige ska visa på globalt ledarskap i klimatfrågan och ska bli ett av världen första fossilfria välfärdsländer. Regeringen avser inte att öppna några nya kolgruvor.

Åsa Romson nämner i sitt svar även att Sverige inte kommer stödja nya kolkraftverk utomlands, annat än i undantagsfall, och att Sverige också ska använda sitt inflytande i det multilaterala samarbetet och i de internationella finansiella institutionerna för att investeringar och stöd till fossil energi fasas ut på sikt.

Samtidigt sägs ingenting i svaret från klimat- och miljöministern om de kolkraftverk Sverige via Vattenfall äger i Tyskland, och som Vattenfall avser sälja till en ny ägare. Som Effekt skrivit om tidigare finns här nämligen möjlighet att utöka tre av brunkolsdagbrotten samtidigt som det även finns två så kallade framtidsfält i beredskap.

Om detta skrev nyligen Greenpeace chef Annika Jacobson på DN debatt:

Det är självklart att vår statsminister ska hörsamma Kiribatis rop på hjälp. Att stoppa ny kolbrytning är det absolut minsta världen måste göra för att rädda klimatet.

Men det finns ett stort problem. En smutsig elefant mitt i rummet. Sveriges regering kan inte skriva under ett sådant upprop med någon som helst trovärdighet så länge man själv är på väg att medverka till att nya kolgruvor öppnas.

Det handlar naturligtvis om att Sveriges regering är på väg att sälja sina koltillgångar i Tyskland, som man äger genom helstatliga företaget Vattenfall.

I våras gjorde regeringen klart att man tänker ta ställning till en affär om Vattenfalls brunkolsverksamhet först när den presenteras, vilket enligt bolagets vd Magnus Hall väntas ske under första halvåret 2016.

Vad som blir konsekvensen av Parisavtalet beror på vem man frågar, och det gäller även om man frågar personer som delar engagemang och grundsyn i frågan.

Att Parisavtalet tolkas så olika tror jag kan förklaras med psykologi, så kallad confirmation bias (jag saknar ett svenskt uttryck). Den som har satsat mycket tid, energi och prestige i klimatförhandlingsprocessen vill såklart, efter alla tidigare misslyckanden, äntligen få ett kvitto på att man inte har kämpat förgäves. Det omvända gäller för de, jag själv inklusive, som inte tror så värst mycket på att klimatkrisen kan tacklas från toppen och som därför investerat sin tid, energi och prestige i att kritisera makthavarnas strategier i klimatkrisen.

Det dröjer åtminstone något årtionde eller två innan vi vet vem som får rätt. Men på kort sikt tror jag att det åtminstone finns några som kan betrakta Paris-avtalet som en stor seger. Här är fem skäl till varför världens makthavare har alla skäl att fira genombrottet i Paris:

1) Tack vare att åtagandena i Paris-avtalet är frivilliga har de politiska ledarna lyckats undkomma det som har gjort tidigare förhandlingar så svåra för världens länder: risken att juridiskt förbinda sig att verkligen minska utsläppen drastiskt, även om detta skulle krocka med ekonomiska målsättningar. Frivilligheten gör att även de ekonomiska makthavarna kan dra en lättnadens suck.

2) Genom att prata om ett 1,5 graders-mål har makthavarna skaffat sig goodwill – det framstår som om att man tar vetenskapen på allvar och är beredd att agera därefter.

3) Man fortsätter att hålla sina åtaganden på betryggande avstånd, något decennium in i framtiden. Först år 2025 eller eventuellt 2030 behöver länderna uppvisa att man har verkligen har gjort vad man sagt att man ska göra.

4) Paris-avtalet har öppnat upp för – och i princip gjort sig beroende av – möjligheten att slippa en stor del av utsläppsminskningarna för att istället låta framtida teknik suga upp koldioxid ur luften. Att tekniken inte på långa vägar finns för storskalig användning och är förenad med en lång rad frågetecken och risker talas det inte så högt om. Tillsammans med alla andra teknikdrömmar formar detta det tacksamma budskapet att folks livsstilar inte kommer att påverkas nämnvärt av att klimatutsläppen ska bromsas.

5) Viktigast av allt, avtalet är utformat så att man slipper ta itu med roten till problemet: en världsekonomi byggt på evig tillväxt, inklusive den rika delen av världens högkonsumerande och resurskrävande livsstilar. Därmed äventyrar makthavarna inte att förlora sin maktbas och kan därför fortsätta styra skutan ett tag till.

På grund av detta är jag rädd att många av de som hyllar klimatavtalet i dag kommer bli väldigt besvikna framöver.

Å andra sidan, om Parisavtalet ingjuter nytt hopp i de som på olika sätt arbetar för en mer hållbar värld så är det kanske tillräckligt bra. Kampen lär hur som helst fortsätta.

En stor del av världens ännu oupptäckta olje- och gasfyndigheter finns under havsbotten i Arktis. Men att ta upp de fossila bränslena rimmar illa med klimatmålen som beslutades om i Paris. Det menar i alla fall norska jurister och miljöorganisationer som just nu förbereder en process tänkt att stoppa ny utvinning.

Sajten Climate Home har intervjuat Truls Gulowsen, chef för Greenpeace i Norge, som säger:

– Licensing for more oil and gas exploration is problematic. We have already discovered more fossil fuels than it is safe to burn in a 1.5C or 2C scenario.

Förra månaden rapporterade Sveriges Radios Ekot att 26 oljebolag ansökt om licenser i den så kallade tjugotredje koncessionsrundan i Norge, som innebär att helt nya områden öppnas upp för sökandet efter olja och gas.

Men jurister och miljöorganisationer i Norge tänker nu använda sig av grundlagen för att försöka få stopp på detta. Det handlar om paragraf 112 (pdf):

Every person has the right to an environment that is conducive to health and to a natural environment whose productivity and diversity are maintained. Natural resources shall be managed on the basis of comprehensive long-term considerations which will safeguard this right for future generations as well.

– Gjennom Grunnlovens paragraf 112 er våre folkevalgte rettslig forpliktet til å føre en politikk som ikke ødelegger kloden for de neste generasjonene. Vi skal nå arbeide med å utrede hvilke begrensninger paragraf 112 legger på hva politikerne kan bestemme når det gjelder for eksempel oljeutbygging, säger advokat Pål W. Lorentzen, till Bergens tidende.

Processen, som sägs bli århundradets rättsfall i Norge, beräknas kosta cirka 200 000 euro om året och kommer inledas så snart regeringen väljer att ge ut nya licenser till oljebolagen, något som tros ske i vår, skriver Climate Home.

Det var som ett Paris i miniatyr när miljömålsberedningen i början av februari annonserade att de skulle föreslå att Sveriges klimatmål skärps och att en ny klimatlag instiftas. Politikerna gratulerade varandra för att sju partier kom överens, och ledamoten Rickard Nordin (C) twittrade om hur han kände att det skrevs miljöhistoria. Nu ska Sverige minska sina utsläpp med 85 procent till 2045, och samtidigt kompensera för de resterande 15 procenten. På DN Debatt skrev de sju ledamöterna i beredningen och ordförande Anders Wijkman att klimatmålet »skärps i linje med FN-beslutet« i Paris.

Tyvärr är det inte sant.

Det är en kognitiv dissonans som aldrig skulle vara acceptabel på andra områden.

Visst är det bra att politikerna vill minska utsläppen snabbare och att det skapas långsiktiga spelregler, men i Paris fattades ett beslut om att kämpa för att försöka begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad över förindustriella nivåer. Detta är ett mål som alla ledamöter i miljömålsberedningen har uttalat sitt stöd för, men när de nu själva har kommit överens om ett utsläppsmål är det inte i närheten av vad som krävs. Anders Wijkman erkände det själv i en intervju med DN där han sa att: »Jag skulle beteckna 1,5-gradersmålet som en from önskan och jag tror att vi ska rikta in oss på 2 grader. Vi hade aldrig fått enighet med sju partier om vi tagit i mer.«

Jag tror han har rätt. Det är nog orealistiskt att vi ska lyckas begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, med tanke på att det enligt klimatforskaren Glen Peters vid norska Cicero innebär att vi måste ha en fossilfri värld om tio år. Men frågan är varför vi accepterar att politikerna säger att de ska sikta på detta för att två månader senare anta ett utsläppsmål som leder till helt andra temperaturökningar? Det är en kognitiv dissonans som aldrig skulle vara acceptabel på andra områden. Går det att tänka sig att finansministern Magdalena Andersson (S) skulle lova att allting ska finansieras krona för krona, för att två månader senare presentera en budget där utgifterna vida överskrider intäkterna? Det är absurt, men det är så klimatpolitiken hanteras.

Det enda sättet som politikerna själva kan tro på vad de säger är genom att förlita sig på negativa utsläpp, vilket är inskrivet i miljömålsberedningens förslag. Det innebär att för att nå målen till 2045 och därefter hamna på minusutsläpp, ska storskalig teknik användas för att dra koldioxid ut ur atmosfären och sedan lagras under jord eller hav. Negativa utsläpp är också en outtalad del av Parisavtalet, eftersom förhandlarna inte backade upp sina ambitiösa temperaturmål med några krav på utsläppsminskningar.

Problemet är dock att tekniken ännu inte finns. I den mån som CCS (Carbon Capture and Storage) faktiskt används handlar det om att pumpa ner den infångade koldioxiden i sinande oljekällor för att få upp ännu mer olja. Med en referens till Stanley Kubricks klassiska kärnvapensatir har den brittiske klimatprofessorn Kevin Anderson beskrivit det som om vi förlitar oss på »Dr Strangelove-alternativ« när vi tror att tekniken ska rädda oss.

När det brinner i en byggnad brukar första alternativet vara att försöka släcka branden, även om besökarna måste utrymma lokalen. Dagens politiker vägrar säga till sina väljare att det brinner och att de faktiskt kanske inte har kontroll över situationen. I stället låtsas de som ingenting och hoppas att negativa utsläpp ska bli deras nödutgång när entrén är fylld av rök.

Eftersom inte nödutgången ens är byggd verkar det som en dumdristig strategi.

Detta är ett smakprov från nya numret av Effekt som kommer nästa vecka. För att få hela numret hem i brevlådan, teckna din prenumeration här.

Hallå där Ludvig Tillman, projektledare på Greenpeace, som i december ropade hem en livstidsprenumeration på Effekt för 1 000 kronor, pengar som oavkortat gick till Musikhjälpens insamling ”Ingen ska behöva fly undan klimatet”.

Grattis, du är hittills vår enda livstidsprenumerant!

– Tack! Det känns toppen.

Vilka frågor vill du läsa mer om i Effekt de kommande åren?

– Jag gillade numret ni kallade Affekt, uppskattade verkligen ansatsen att också beskriva det som händer inom oss i relation till klimatförändringarna. Oftast behandlas ju dessa frågor ganska tekniskt så jag läser gärna mer sådant.
– Det andra jag alltid uppskattar att läsa om är potentiellt systemförändrande fenomen och tankar. Saker som ligger i marginalen, förslag och idéer som kanske uppfattas för radikala för att riktigt tas på allvar men som samtidigt innehåller sprängkraft. Jag hoppas att Effekt kan vara en tidning som går före och lyfter fram spännande saker inom klimatområdet innan alla andra pratar om det.

Du har de senaste veckorna jobbat från ett litet växthus utanför näringsdepartementet i Stockholm, det vill säga utanför näringsminister Mikael Dambergs kontor. Vad har du gjort där?

– Växthuset är den senaste delen i vårt nu ganska långa arbete med att försöka förmå regeringen att se till att de enorma mängder brunkol som Vattenfall kontrollerar i Tyskland stannar i marken. Ska vi ha en chans att hålla oss under de 1,5-2 graders uppvärmning som världen kom överens om i Paris vet vi att majoriteten av de fossila bränslena måste stanna i marken. Det inkluderar självklart de stora fyndigheterna med brunkol i Europa och just nu kan den svenska regeringen se till att det faktiskt blir så.

Vi tänkte att du, som bonus, ska få ge bort en årsprenumeration på tidningen till en valfri person i Sverige. Vem väljer du då och varför?

– Det blir nog Stefan Löfven ändå. Önskar att jag hade kunnat vara mer påhittig, men det har stört mig så länge att socialdemokratin inte gjorde något av det frö man hade i termen ”det gröna folkhemmet”. Jag vet ju inte vad de egentligen tänkte när det där myntades 2004, men när jag fantasifyller orden med vad de skulle kunnat innebära blir det en jätteomställning. Ett enormt Apolloliknade program för klimat- och miljömässig hållbarhet som även lyckas med att idémässigt bygga en gemensam stolthet och glädje i ett utmanande omställningsarbete och strävan efter något större.
– Det är ju sådana storslagna saker som man skulle vilja se att socialdemokratin försökte sig på i stället för att bara vara otydliga och defensiva. Folkhemsbegreppet är visserligen nostalgiskt och problematiskt på olika sätt, men med tanke på hur vilsen och idéfattig politiken är i dag kanske det inte är så dumt ändå. Jag har faktiskt svårt att se varför en djup och bred samhällsomställning mot klimat- och miljömässig hållbarhet inte skulle kunna vara ett centralt projekt och en berättelse att samlas kring. Vem vet, ett år med Effekt kanske leder till att Löfven dammar av det där och gör ett verkligt försök den här gången.